Språksvärmeri

Snart har ännu en termin av språkstudier passerat, och ju längre jag pluggar språk desto mer inser jag hur fascinerande det är. Att lära sig ett nytt språk är som att få en nyckel till en annan kultur. Eller nästan ett nytt sinne. Inte nog med att man kan (i mitt fall: börjar kunna..) läsa böcker, se på teve, ta till sig musiktexter och kommunicera med människor med andra erfarenheter – själva de språkliga konstruktionerna berättar också om en världssyn som är något annorlunda än sin egen (I ryskan finns t.ex. oftast två ord för det som bara är ett verb i svenskan – de ena ryska ordet syftar lite förenklat på resultatet av handlingen och det andra ordet på processen. Grammatikboksexempel: ”Kalle gömmer sig.” På svenska kan det både betyda att Kalle går runt och letar efter ett gömställe eller att han hittat ett gömställe och står still – ryskan använder två olika ord för att skilja det åt.). I upptäckten av ett annat språk, ökar förståelsen samtidigt för sitt eget språk och sin kultur – de gemensamma nämnarna ringas in och språkens och kulturernas olika egenheter framträder. Helt plötsligt blir ”vanliga” saker speciella, och ”icke-laddade” åsikter radikala.
Att försöka förstå sig på vad språket är och uttrycker för människan, kan nästan bli en existentiell fråga – vad innebär det att vara människa? Hur uppfattar vi omvärlden och kommunicerar med den? Är språket påverkat av omvärlden eller påverkar språket hur vi ser på världen?

Ja, detta tänker jag alltså jämt på när jag sitter på min hårda stol med min tunga ordbok i knäet med timmar av alfabetetsrabblande bakom mig (ehh.., kommer t efter p nurå… eller…? Och: Nej! Inte bokstaven ы igen!! Dö bokstaven ы!! DÖ! Eller ännu värre: det ryska mjuktecknet ь. Jag vet fortfarande inte riktigt var du bor och jag stör mig för mycket på dig för att ta reda på det ordentligt), precis som om jag inte borde ha lärt mig alfabeten både framlänges och baklänges efter alla nätter med där tegelstenen de senaste två åren. Åh. Slå i boken. Läsa. Skriv upp i glosboken. Slå upp nästa ord. Skriv i glosboken. Kom ihåg det där nu! Slå upp nästa ord. Ska bara kolla min mail... Nej! Slå upp ordet. Skriv i glosboken. Kom ihåg det där nu... Ska vi se.. Nästa ord jag inte förstår i den här texten.. Gånger fyrtio. Typ.
Ändå är det minsann värt det. För man blir sådär galet, barnsligt stolt när man kan peka saker och vet vad de heter, när man upptäcker världen på nytt. Ja, det det vet väl ni också! Lika stolt som man var i trean när man knåpat ihop en sida prydlig skrivstil, lika nöjd var jag för något år sedan när jag efter en halv dag lyckats skriva några meningar om min familj på rysk handstil. I förrgår skulle jag försöka skriva in en rysk boktitel sökdatorn i bokaffären. Jag stod i säkert 10 minuter och letade med fingret på det ryska tangentbordet (jag fuskar på min egen dator med ett ryskt tangentbord som fonetiskt utgår ifrån det svenska, därför har jag inte lärt mig det ryska tangentbordet än...). Men hjälp, så lycklig jag var när jag fick ihop det. Ännu gladare var jag över vetskapen om att jag kan öppna romaner och diktsamlingar i en rysk bokaffär och förstå tillräckligt mycket för att det ska vara värt att köpa dem. De lagom tunna böckerna i alla fall...

På tal om att lära sig mer om svenskan när man läser ryska… Igår var jag och Daniel på ett annat universitet och deltog i ett översättnings-seminarie. Det var fyra ryska studenter som pluggade svenska och översatte utdrag från en svensk roman till ryska. Vi drack te och åt kakor, och de ryska studenterna frågade oss frågor som ”hur skulle ni beskriva ordet ”täckjacka”? Under seminariet kom jag att tänka på en promenad i Lund med en rysk vän som håller på att lära sig svenska. Jag kommer inte helt ihåg samtalet, men det var något i stil med att hon såg en skylt där det stod ” ”Säg till om vi ska hjälp till”. Hon: Hjälpa till… till vaddå? Jag: Nja, här menar de bara ”hjälpa”. Hon: Jaha, men kan man säga ”jag vill hjälpa till dig?” Jag: Nej, då säger du bara hjälpa dig. Hon: Men man kan väl säga ”säga till dig?” och jag har en ”jag har en fråga till dig”? Jag: Ja.. Det kan man. Hon: Men vad betyder då bara säga till? Jag: Ja, det kan betyda lite olika. Ungefär meddela, be om eller ja.. typ befalla. Hon: Jaha…. Och kan man säga ”Jag har en fråga till?”..Jag: Ja… men det betyder något annat. Att du har ännu en fråga… Hon suckade lite lätt och ställde ingen fråga till.