Vanligt i en ovanlighet

Livet här är fullt, spännande, intressant, halvtråkigt, tröttsamt, lärorikt, intenstivt och allt utom vanligt. Även om tryggheten i vardagen infunnit sig, får hjärnan ständiga strömmar av nya intryck. Det vanliga här är alltid vanligt i en ovanlighet. Och det finns tusen grejer som kan upptäckas, helst idag. Många aktiva dagar och festliga nätter den senaste tiden. Med andra ord: jag har haft fullt upp, pluggat och livin' the dream, ursäkta bristen på uppdatering (och nu har jag inget internet. eller sjävfallet just nu i denna sekund som jag skriver, men inte på stället jag bor). Fortsättning följer... I promise.

Oktoberguld

MGU:s (universitetets) huvudbyggnad är omgiven av parker och andra universitetsbyggnader. Området är byggt i samma storskaliga stil som stalinskrapan. Den präglas av stora ytor och prospekt (Wikipedia: prospekt = Bred och rak gata i ryska (eller ryskinfluerade) städer, motsvarande boulevard eller esplanad). Den här tiden av året präglas  omgivningen också av knallröda och antikgula guldexplosioner. Något som jag kan njuta av från studentboendet till metrostationen. 

Ingen prospekt, bara en gångstig i parken 

Badrumsinkräktare

Tänk att något så litet (och ändå förvånansvärt stort) kan få hela dagen ur rytm.

Vaknar klockan åtta en fredagsmorgon, utvilad och nöjd. Tänker att en dusch skulle sitta fint. Går halvvaken in i badrummet. Tänder lampan. Där. Där på den turkosa handfatskanten, oroande nära min blottade tandborste – sitter en glad, fet, kackerlacka. Kackerlacka. Cockroach. Tarakán. Och den är inte som de normala kackerlackorna vi har i köket. Nej, denna kackerlacka har karaktär. Den hamnar på min topplista över stora-insekter-jag-har-sett-om-man-inte-räknar-med-fjärilar, en lista som jag självklart alltid bär med mig i min innerficka. (Om du har läst mitt förra inlägg så vet du att min jacka saknar innerfickor och att detta är ett påhitt.)

Den är inte bara stor, den är snabb. Så fort jag tänder taklampan, kryper den ner bakom handfatskanten. Jag känner ett starkt motstånd mot att jag klä av mig och hänga mina kläder i rummet så länge herr Kackerlacka är kvar. Jag går ut. Släcker lampan. Väntar några sekunder. Öppnar dörren listigt på glänt… Smyger sakta in…Tänder lampan! Kackerlackan kastar sig ner för tvålen, ner bakom handfatet långt innan jag hinner fram med min hand. Vi lekar kurragömma i 20 minuter och jag börjar känna att detta inkräktar på min göra-sig-iordning-äta-och-packa-väskan-tid innan föreläsningen. Egentligen vill jag inte döda herr Kackerlacka. Missförstå mig inte, jag vill uppriktigt se honom död för tänk om han är en hon och lägger sina ägg som håller i tre månader trots kärnvapenkrig, bland mina saker? Eller festar bland min mat med sina brunäckliga kompisar? Men jag kan ändå inte helhjärtat förmå mig att utföra själva handlingen, krossa denna levande skadevarelse. Det känns lättare att köpa ett spray och spraya alla hörn i badrummet så att den förgiftas eller helt enkelt flyr. Och förresten - om jag krossar en, kan fler komma. Den vanligaste inomhuskackerlackan kommunicerar med dofter och dras till varandras avföring – det är ett tecken på att en kamrat fått äta och dricka. (Jag får inte bort bilden i huvudet av en kackerlacka som säger ”Bajs? Är det fest eller?” Förlåt.) Men jag vet såhär mycket – kackerlackor är aktiva om natten och avskyr dagen. Okej, sitt och häng bakom badrumsfatet (eller bakom spegeln, jag ser ju dina antenner, hur korkad får man bli?) eller kryp tillbaka dit du kom ifrån för i mitt badrum är DET ALLTID DAG, MOHAHA. Jag har bytt till en ny halogenlampa och miljöskäms för att jag har lampan tänd hela dagen. Men någon blev inte krossad i alla fall.

Gömställe

Morgonrutinerna är ur spel. Jag äter min gröt snabbt och när jag ska gå hittar jag inte min nyckel. Den satt ju i dörren? Efter stressande tio minuter inser jag att den ligger under plastmattan i hallen som finns för att dölja att det fattas brädor i golvet. Ge studentrummen ett riktigt golv och ett badrum fritt från ingrodd smuts, ohyra och mögel, tänker jag när jag springer till metrostationen. Och du - person som finns i dialoger i ryska undervisningsböcker – när någon frågar hur långt det är från Moskvas Statliga Universitet till närmaste metrostation. Det är INTE tio minuters gångväg. Det är tio minuters springväg. Och då är man bra.

Kalaskul

Lördagen förra veckan var en kväll att minnas! Eller för käre Daniel en kväll att få återberättad ;) Katarina bjöd på jättegod middag och snacks i hennes fantastiska lägenhet. Vi träffade hennes trevliga ryska vänner också och spelade maffia och umgicks fram till gryningen. Kalaskul! Det var länge sedan jag strosade hem vid åttatiden en söndagsmorgon. 

 

Daniel med flaggorna han använde för att deklarera svenskt territorium. Natasha med svenska flaggan i håret. 

Roma, Katarina och jag

Litet P.S. Under färden dit när jag var på väg ner för rulltrappan i metron kände jag att någon tog på min handväska. Tittade ner. Facket öppet. Kvinna som spärrar upp ögonen. Jag vänder mig om i rulltrappan och springer tillbaka upp för den. Lyckas till min glädje få tillbaka min plånbok. Denna gången hade jag tur att allt gick bra, men om det mot förmodan skulle ske en annan gång: låt dem ta den (tips). Nu har jag väskan slickad mot kroppen under jackan i tunnelbanshettan eftersom min jacka saknar innerfickor (tips 2). Nästa gång, köp en jacka med innerfickor. Det är ashäftigt (tips 3).

Nattfik och Hermann Hesse

Moskvamörker och storstadssljus. Saftig cheesecake i rödvinston. Och diskussioner med Lisa och Daniel med Hermann Hesse anknytning. Och Ryssland såklart. Alltid Ryssland!

När jag frågar henne vad den största skillnaden mellan Sverige och Ryssland är enligt henne så säger hon (min uppfattning av en lång diskussion) att i Sverige vet alla sina rättigheter redan som liten. I skolan frågar lärarna "vad tycker du?" "vad vill du?". I Sverige får vi lära oss att systemet är uppbyggd av en massa individer och att varje person är viktigt och har makt att påverka. I Ryssland är systemet någonting som kommer ovanifrån och slukar människorna. Det ger en annan inställning.

Men när byråkratins klor lättar för dagen så ger staden mig energi. Moskva är en stad av kontraster, liv och rörelse.  Det finns en annan spänning i luften än i "småstaden" (allt är ju litet när man jämför med  typ 14-miljonerstaden) hemma i Sverige. Det är en plats för upptäckter, diskussioner, puls och party all night long. Idag är det en plats för återupptäckter och återknytning med såväl Herr Hesse som med Lisa. Fett najs.

Nämen!? Här sitter jag på ett kafe och läser en bok! 

Rum 5

Onsdag: Står i kö till rum fem. Igen. Jag hatar mycket få saker, men jag tror minsann att jag hatar rum-fem-processen. När någon säger gå till rum fem så vet du att kommer att få köa länge tillsammans med ett tiotal andra studenter i en sliten, gul, varm korridor. Du vet att du egentligen bara ska ha направление (riktlinje om vilken rum då ska köa till sedan) och du vet att du kommer få en utskällning när du kommer fram. 


Efter några omgångar till rummet (Varför skickar ni dit oss igen och igen!?!?!) tror att jag har lyckats förstå att rum fem ordnar studentboende och att boendeordningen är följande: Först behöver du ett eller två olika papper från fakulteten i stan, som intygar vilket rum du ska bo i och visar att du är student. Sen ska dessa papper stämplas hos stämpeldamen i stämpelrummet på fakultetens ovanvåning. Sedan ska du ta metron till MGU:s huvudbyggnad. På fakulteten säger de att du ska till rum elva. Efter köandet säger de att du ska till rum fem. Men det ska du inte alls. För pappret du har fått börjar med «Käre Andrej» och det finns absolut ingen Andrej i rum fem. Nej, där sitter en större högjudd blond kvinna i medelåldern och en yngre brunett, båda lika korta i tonen och lika huvudvärkströtta på dumma studenter. När jag står i kö till rum fem för säkert fjärde gången, väljer jag därför att ställa mig i kön till rum nio där det står Andrej på dörren. (Okej, stopp. Vi måste reda ut begrepp. När jag säger «kö» så menar jag inte kö som i sju minuters väntetid på apoteket i en läderstol med en kölapp vilandes i handen, köa kräver egen koll och är en heltidssysselsättning, eller ja, i alla fall några timmar, på hårt golv eller stol om du har tur.) Det ena pappret lämnas för underskrift i rum nio och kan hämtas morgonen därpå meddelar sekreteraren. Hämtar papprena och köar till rum fem igen. Det är fullt med studenter. Idag är kön helt utan ordning, tydligen fanns en lista innan som slutat fungera och det kommer ständigt studenter som vill gå före i kön och återta sin plats enligt listan. Imorgon är sista dagen som vår пропуск «propusk» för denna månaden gäller, och får vi ingen ny så har vi inget tillstånd att visa vakterna vid studentboendet. Hur kommer vi då in till våra rum med sovplats och snabbnudlar? Alla vill betala hyran och rum fem stänger om en timme, och imorgon är det ingen mottagning. Den blonda kvinnan i rum fem kommer ut och säger att vi ska gå hem (Var ska vi bo? På gatan?! På stationen?! skriker studenter i kön halvt på skämt, halvt på allvar och de asiatiska utbytesstudenterna längs fram naglar fast sig på dörren). Jag tillhör de sista sex som får komma in till rummet. (Endast en i taget!!! skriker kvinnan och det står alltid skrivet «strikt endast en i taget» med tre utropstecken på varje dörr) Jag får visa de nödvändiga dokument som jag samlat på mig och kvinnan ser nöjd ut när hon upptäcker att jag denna gången har de rätta underskrifterna. Hon säger nu ska du gå till rum 16, sen rum 15 och sedan hit igen. Jag får ett nytt papper med stämplar med mig. Lång kö till rum 16. Så lång att vi inte hinner in. Kom tillbaka imorgon. 


Torsdag: tar ledigt från skolan för att stå i kö i två långa timmar till rum 16 . Där får jag en underskrift så att jag kan gå till rum 15 och betala min hyra. Måste hämta ut hyran i kontanter (kan bara ta ut 6000 rubel i taget så det blir flera uttag och smygräkning i ett hörn bakom automaten) Betalar. Tar med lappen jag fått från kassan i rum 15 och går tillbaka till rum fem. Och… åh, jag vill inte fortsätta och jag vet att ni inte vill läsa mer om mitt dagliga köande. (Detta gäller ju bara boendet, och att vi har ett flertal ärenden på gång samtidigt. Och jag skulle kunna prata om det hur länge som helst. Idag fick jag t.ex. lämna över sju olika papper som jag kämpat hårt för att få, och med dem mitt pass. Får tillbaka passet om en månad. Tack tack.) Låt mig bara säga att jag endast lyckades få tag på ett tillfäligt propusk (boendetillstånd), och rumfemdamerna bad mig komma dit igen på torsdag och vägrar ge mig ett riktig propusk för att jag inte har min nya registrering och min приказ ”prikaz” än. Denna prikaz som jag inte har en aning om vad det är, denna prikaz som alla talar om men ingen har sett! Du hägrar i horisonten… När jag får dig i min famn, älskade ouppnåeliga prikaz blir det champangeregn och rosenblad genom hela korridoren fram till rum fem och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.


Byråkrati. Det ska egentligen vara något som garanterar rättvis likabehandling. Pappa säger att i Sverige har vi inte mindre byråkrati, skillnaden är att den fungerar bättre. Byråkratin här däremot, den märks. Den är tjock, trög och klumpig och äter livsglädje och bajsar stämplar. Det är en miljö som upphöjer systemets egenvärde framför människan, både de människor som är fastlåsta, lågavlönade vid vissa mer eller mindre meningslösa rutiner och de som sitter timmar i korridoren för att sedan bli skickade till ett annat rum.


Jag vill gärna avsluta med en positiv knorr, jag är ju trots allt en glad liten student. Men tyvärr är jag lite för trött för det. Jag orkar bara läsa pappas visdomsord på mailen. Och så ser jag min eleganta och trevliga föreläsare framför mig och hur hon medlidsamt säger ” Var inte rädd för vår byråkrati! Det ordnar sig.”.

Katarina och tisdagskvällarna

Ibland träffar man riktigt härligt vänliga och inbjudande människor. Katarina är en sådan människa. Vi träffades några gånger när vi var små eftersom våra pappor känner varandra, men har inte pratats vid på nästan tio år. Men direkt när jag kom till Moskva skrev hon och välkomnade mig och bjöd sedan med mig och mina medresenärer på studentaktiviteter som hon är med och arrangerar för nya ekonomistudenter på hennes skola. (Riktigt efterlängtat eftersom vi fortfarande ägnar mest av vår vakna tid åt att bekanta oss med den stelbenta byråkratin istället för skrattande studenter). Två tisdagskvällar har det blivit på den stora puben кружка. Roligt! Moskva må vara en av Europas dyraste städer, men för runt 15 spänn ölen behöver studentplånboken inte magra bort. 

Anja och Natasha

Jag, en annan trevlig Katarina och en fransman, wanna-be italienare

Daniel, Katarina och Malin being awesome, helt enkelt.  

Daniel fotar den röda stjärnan under nattvandringen med Katarina, och Katarina fotar mig minsann.

Septembersol och höstgator

Samma septembersol mot asfaltsgrått och lövgult. Moskva fortsätter att vara höstvacker. 

Sjungande asiater och annat korridorsfolk

Skrivet den 23/9

Nu sjunger en asiat i min korridor. Han har flipflop-tofflor i plast och gör wok i det kakelbelgada rum med sopnedkast som man har lurat i studenterna är ett kök. Men för den här studenten är det ett kök för ut kommer det färgsprakande mat som doftar genom hela korridoren och ner i min mage. Det bor bara asiater i min 60-rums korridor. Ja, förutom oss tre svenskar och bitchiga tjejen (som vi svenskar tyvärr kallar henne) mittemot Daniel. Såhär känner du igen bitchiga tjejen i korridoren: hon har slitna jenas, vitt linne och är bitchig och tjej. Sofie skulle dela "lägenhet" med henne först (varje "lägenhet" består av två studentrum) och hon var tydlig med att visa sin ilska över att inte få ha hela lägenheten för sig själv och sin pojkvän på besök. Hon skällde ut snälla tanten med nycklarna. Snälla tanten med nycklarna fattade beslutet att flytta in S i samma lägenhet som mig, i rummet intill mitt istället. På kvällen knackar jag på bitchiga tjejens dörr och springer likt en fjortonåring genom korridoren i brist på annan spänning en dag av papper och stämplar. Såhär känner du igen bitchiga tjejen när hon är på fakulteten: svarta klackskor, finklänning och kammat hår.Nog om henne (hon är nog rar innerst inne), mer om trevliga koreaner och kineser. Mina kunskaper om dem (förutom utbytet av varandras namn, studieämne och hemland) sträcker sig hitintills till det jag hör genom pappväggarna mellan våra rum. De pratar ryska med en härlig brytning. Mycket härligare än min. Och så lyssnar de på någon technomusik och spelar något spel/ser på en tv-serie som har ett tre-tonigt plingljud i sig. Ibland spelar de elgitarr eller dammsuger. Jag vill också ha en musiktalang och en dammsugare! (Självklart är mina grannars nationalitet inte det mest väsentliga och "bitchiga tjejen"  är en människa med ett flertal egenskaper, vilket jag hoppas att ni förstår när ni läser mina första intryck av detta för mig nya och okända studentboende.) 

Mitt i vår rosa korridor vid de sex hissarna (som alla har ett klottrat matnamn i sig, typ morötter) sitter vår охрана, vakt. Han eller hans kollega (som också är lika mycket охрана för den delen) sitter där dag ut och dag in och natt ut och natt in. Han sitter vid sitt skrivbord och vaktar. Tittar på studenter som kommer från sina föreläsningar. Han bläddrar lite i tidningen. Studenter som bär sina böcker. Han vaktar. Och ler när jag förvirrat tror att hissarna är belägna tidigare i korridoren än vad de är och vill svänga av åt fel håll. I natt vid tvåtiden var det en ny охрана. Han såg ut att vara nitton. Vad gjorde jag i korridoren klockan 2 på natten? Jag är ju hopplöst förkyld. Jo, jag låg och drömde att en man från brandskyddsnämnden kom och frågde: vet du var närmaste nödutgång är? Det visste jag inte men jag pekade på brandsläckaren som vi har i hallen. Jag vaknade ur denna dröm av en rysk kvinnoröst som vrålade ur högtalaren (som jag tydligen har i mitt rum. good to know.) Det kändes surrealistiskt och det tog ett tag att förstå var jag var. Efter den ryska kvinnan talade en inspelad engelsman «There is a fire in the buildning. Please stay calm and leave the building immediatly». Jag tog snabbt min väska och jacka, gick ut i korridoren tillsammans med mina grannar och bankade på Daniels rum. Han hade ingen högtalare och hade inte hört det. Vi gick ner för trapporna och ut i moskvanatten. Det var ett falsklarm, någon som rökt i sitt rum eller nått. Men det var obehagligt att bli väckt ut sin brandmardröm av brandlarmet. Nu har jag stenkoll på nödutgångarna i alla fall.

Det gemensamma köket. Det blir trevligare ju oftare man är i det. Men jag hade önskat ett kylskåp.

Bra med  gasspis! Men synd att ugnen är urkopplad.

Doftspridare

En delen av korridoren (svänger runt hörnet där borta), våning 8.

Nya vyer efter instängdhet

Något försenade uppdateringar. Vi har alla fått vår dos av magsjuka och svåra förkylningar. Vissa värre än andra. Fick följa min stackars rumsgranne till sjukhus. Jag var inte i närheten av en lika allvarlig åkomma som den hon hade, men låg ändå med huvudvärk och magont, snörvlande i sängen på mitt rum i minst tre dagar. Jag hade turen att ha tillgång till Skype, vilket indirekt innebär turen att några timmar om dagen ha tillgång till en mängd omtänksamma, älskvärda och fantastiska människor. Mina föräldrar och systrar kunde säga värmande ord och skratta i mun på varandra.  Jonas kunde sitta på min pall (lite platt och kroppslös) och berätta med stor inlevelse om kängurufödslar, gymframgångar (218 kg i benpress) och sedan läsa högt ur Jane Eyre för mig om kvällen. Tack. 

Efter dagars av instängdhet var det dock riktigt skönt med en söndagspromenad (25/9) genom höstgula parker ner till utsiktsplatsen vid universitetet.   

Fotograf: min medpromenare Daniel