 |
| Hundar som vilar vid sista metrostationen |
"Скажите мне пожалуйста, откуда ходит автобус в ИКЕЮ?" Jag har tagit metron till slutstationen och frågar runt i 40 min efter en buss till IKEA (min älskade pappas IKEA och mitt IKEA). Alla säger ” Дальше!” längre bort! Jag vandrar misstänksamt långt bort i kvällsskymningen förbi en liten kyrka med guldkupoler tills en liten gubbe med guldtänder visar att jag måste över gatan. Tillsist kommer jag rätt. När minibussen tryckt sig igenom trafikstockningen vid MKAD:en (ringvägen) och når IKEA, blir jag varm i hela kroppen. Vid kassan märker jag att jag nästan bara har plockat på mig saker som finns hemma i Hittarp eller i lägenheten. Jag tycker det är lite för uppenbart att jag handlar med hemlängtan som kompass, så jag får springa tillbaka och ta andra kuddar. (Bäddmadrassen fick jag lämna, men på söndagen åkte vi alla tre dit. Då frågar jag efter Sultan Tjömme (“schömme”) och killen förstår först inte, och sen säger han “тьоме”? Da, tiåmme, spasiba.) På kvällen moppar jag mitt rum. Det börjar lukta något som påminner om ruttet trä och jag tänder nyinköpta doftljus med svenska namn som jag blåser ut innan jag somnar bort från mitt lilla rum, ett bland tusen, i den här gigantiska Stalinbyggnaden. Ibland är det okej att längta.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar