Dagens outfit

Eller snarare dagens makeover.


Rummet första dagen:

Rummet nu:

Här kommer den obligatoriska beskrivningen till dagens outfit:

Väggar, golv, skåp och möbler är skrubbade och skurade. (Smutsvattnet fick tömmas ett tiotal gånger). Allt nytt är köpt på IKEA och har burits på metro och bussar utom den tjusiga mattan. Den hittade jag ihoprullad i ett övergivet studentrum intill. Höstblomman i fönstret är förresten köpt på Auchan. Och tro det eller ej, men tid och rum är inte beständigt. Om man flyttar möblerna så flyttas väggarna och rummet blir större! Ni har bildbeviset.

Atmatiker-dödsgropen har blivit det säkert mysigaste rummet i hela landet. Åh, vad härligt med rumspyssel. Nu har jag äntligen landat och packat upp på riktigt.

Fruktansvärt skönt med bäddmaddras också så man slipper sova på det här hårda dynorna med fjädrar i:

Есть идея - есть ИКЕА

Hundar som vilar vid sista metrostationen

"Скажите мне пожалуйста, откуда ходит автобус в ИКЕЮ?" Jag har tagit metron till slutstationen och frågar runt i 40 min efter en buss till IKEA (min älskade pappas IKEA och mitt IKEA). Alla säger ” Дальше!” längre bort! Jag vandrar misstänksamt långt bort i kvällsskymningen förbi en liten kyrka med guldkupoler tills en liten gubbe med guldtänder visar att jag måste över gatan. Tillsist kommer jag rätt. När minibussen tryckt sig igenom trafikstockningen vid MKAD:en (ringvägen) och når IKEA, blir jag varm i hela kroppen. Vid kassan märker jag att jag nästan bara har plockat på mig saker som finns hemma i Hittarp eller i lägenheten. Jag tycker det är lite för uppenbart att jag handlar med hemlängtan som kompass, så jag får springa tillbaka och ta andra kuddar. (Bäddmadrassen fick jag lämna, men på söndagen åkte vi alla tre dit. Då frågar jag efter Sultan Tjömme (“schömme”) och killen förstår först inte, och sen säger han “тьоме”?  Da, tiåmme, spasiba.) På kvällen moppar jag mitt rum. Det börjar lukta något som påminner om ruttet trä och jag tänder nyinköpta doftljus med svenska namn som jag blåser ut innan jag somnar bort från mitt lilla rum, ett bland tusen, i den här gigantiska Stalinbyggnaden. Ibland är det okej att längta.

Lisa, moscow queen

Lisa är en av Moskvas höjdpunkter. Härliga, roliga Lisa! Det var underbart att få träffa henne, se arkitekthögskolan hon går på, vandra längs Moskvas gator, äta och fika. Och prata, prata, prata. Lisa är spännande och lite galen – på ett positvt sätt. Hon är en av de få som känner min SSIM-del. Och jag känner hennes. Det finns något oförklarligt skönt med att träffa människor som har känt en när man var yngre. Som man har suttit i bastun med när Henrik ropat att vi måste komma ut, som man har krupit med bakom den blåa tjockmattan i gympasalen för att luta sig mot den tillsammans och sedan låta den falla. Tänk vad roligt alla SSIM-barn tyckte det var att åka på mattan! Jag hade nästan glömt det förrän Lisa påminde mig. En dag av trevliga påminnelser, nya skratt och förhoppningar om en kalaskul höst.

Lisa på arkitektskolan

       

Jag på den mysiga resturangen med min extra sallad som extra huvudrätt.

Foton på min nya hobby

Jag har inte förrän den här dagen fullt förstått den totala tillfredsställelsen av en balja kokande vatten, skurborstar och såpa.


Det må ha varit någon annans skit, men nu är det banne mig mitt rum på riktigt.

Fakulteten

Om jag hade varit en the-sims-gubbe så hade mitt smutsiga rum gett mig illrött på miljöbarometern. Min fakultet däremot hade get mig grönt, grönt, grönt. Jag studerar vid MGU:s journalistiska fakultet som ligger mittemot Kreml i hjärtat av Moskva. Tydligen ska fakulteten vara en av de bästa journalistiska fakulteter i landet. Detta vet jag mycket lite om eftersom jag inte är någon journalistikstudent, utan språkstudent. Men jag har ändå möjligheten att få njuta av fakultetens vackra, ljusa miljö. Någon journalistikkurs utöver språkkursen blir det kanske också så småningom.

 Min föreläsare i ryska är en mycket elegant kvinna. I början skrämde hon mig lite med att slå i bordet så fort vår roliga grekiska kursare gjorde något fel. Men så rätt snart förstod jag att hon verkar vara en riktigt duktig pegadog. Nyfiken och kunnig. Och slå i bordet gör hon knappt längre.

 

 I Ryssland kom någon på att det var tjusigt med mintgrönt. 

Nåja, det gör sig mycket bättre på dessa pampiga väggar än i mitt rum.

Papper och stämplar

De två första dagarna har jag och mina två medresenärer uteslutande ägnat vår tid åt att bekanta oss med den ryska byråkratin. Den ryska byråkratin rymmer alla som har en förkärlek för stämplar. Och papper med underskrifter på. Det är lite som ett spel. Du ska samla ihop rätt papper, stämplar och underskrifter för att få ett visst dokument som kan ge dig något - typ ett studentrum. Från början är denna invecklade kedja lite oöverskådligt för en utländsk student och det blir en och annan utskällning för att man gått till rum 5 utan att ha fått en stämpel i rum 104 först eller en underskrift av inspektorn på andra sidan stan. "Åk dit!" Det finns få saker som gjort mig mattare, hungrigare och tröttare. Den ryska byråkratin leker man inte med i första taget, det är alldeles för tråkigt.

Sifforna längs ner är vilka rum vi ska till för just det papprets ärende

Men vi har lärt oss minst två användbara saker:

1) Ny ryska ord. T.ex. olika dokumenttyper: приказ, пропуск, ордер m.m.

(just nu är vi på jakt efter delarna till ett договор =avtal, som bl.a. innebär att vi måste köpa en ny dyr försäkring trots att vi redan har en och ta ett HIV-test. ett договор innebär förhoppningsvis att vi kan få vår приказ och på så vis få förlängt vårt visum och hyrestid.)

2) Att stå i kö. Eller sitta i kö som tur är. För att inte alla ska behöva stå i led och vakta sin plats när det saknas nunmerlappar, så fungerar det såhär.Du ser rummet och ett gäng studenter som sitter utanför. 

Du frågar: Vem är sist? 

Den sista svarar: jag är sist 

Du: jag är efter dig.

Den sista: Visst.

På så vis behöver du bara ha koll på den som är före dig och kan slå dig ner någonstans. När en ny person konmmer, så kommer han/hon säga: vem är sist? Du svarar: jag. 

Mycket praktiskt. Fungerar även på postkontor och andra ställen där det kan bildas kö.

Det känns hoppfullt att människor här ofta tycks hitta sätt att hjälpas åt när organisationen brister och allt inte är effektiviserat in i det yttersta. Man skickar fram varandras pengar i minibussen, man håller ordning på platserna i kön och man hittar egna kreativa lösningar på att parkera när det saknas prydliga, vitmålade rutor. Vissas kreativa lösningar är dock betydligt bättre än andras.... 

Mitt studentrum på MGU

Moskvauniversitetet, Московский государственный университет имени М. В. Ломоносова, Moskvas statliga universitet uppkallat efter Lomonosov, МГУ, MGU. 

Denna beskrivning finns på deras hemsida: "Moscow University campus is an extremely complex system, with its 1 000 000 m2 floor area in 1 000 buildings and structures, with its 8 dormitories housing over 12 000 students and 300 km of utility lines." 

Jag bor i själva universitetsbyggnaden, en gigantisk stalinskrapa, 240 meter och 36 våningar högt. Europas högsta byggnad fram till 1990. Skyskrapan byggdes tillsammans med sina sex systerskrapor i huvudstaden under Sovjettiden för att visa världen Sovjetunionens överlägsna ekonomiska och industriella framsteg. Det är med andra ord en brutalt stor och pampig skrytskyskrapa.

Foto från: picturesofmoscow.com/2007/12/14/lomonosov-moscow-state-university

I denna byggnad gjord för att imponera har jag ett litet studentrum. När man öppnar rumsdörren finns en liten hall, ett badrum, en liten turkos toalett och två dörrar till två studentrum. Man delar alltså toalett och badrum med sin granne i rummet intill. Rummet är det värsta jag någonsin har bott i. Egentligen är det inte rummets fel. Rummet är vackert med riktigt högt i tak, stora fönster och gamla mörka möbler. Visst, det är fallfärdigt och det saknas tapet på stora ställen och brädor i golvet (som man sedan lagt en plastmatta på, så att golvet är spännande gropigt). Men det är ändå ok. Jag är lycklig över att bo i en sådan intressant historisk byggnad som universitetsbyggnaden är med sin slitna men charmiga inredning från 40-talet. Det jag däremot inte förstår är hur studenten/studenterna som bort här tidigare har levt. Bruna fläckar på väggarna, spild sörja på dörrarna, skit i skåp och på golv. I badrummet en himmel av mögel (som i och för sig den stackars studenten inte ska skuldbeläggas för).

Plötsligt har en stark längtan väckts i mig, en passion som tar över allt annat, en stark drift som stavas städning. Åh, de första nätterna drömmer jag om skurborstar! Jag drömmer om såpa och lakan utan mystiska fläckar. Jag drömmer om en manick som gör att man kan spola hela toalettrummet ovanifrån rent från icke-pricksäkra ryska män. Urinstank förvandlas till doften av en vårdag efter regn. Sedan vaknar jag för att sängen saknar bäddmadrass och jag känner fjädrarna i ryggen. Jag somnar om igen och drömmer härliga inredningsdrömmar och skriver inköpslistor i sömnen: kudde (ville ej använda den som fanns. rädd att jag skulle få problem med andningen eftersom mitt kvalsterskydd inte gick på), täcke, bäddmadrass, gryta, stekpanna, matporslin, bäddlakan, lampa och ev. liten matta. Vaknar nöjd.

Det gemensamma i sovjetbyggnaden är slående vackert, det enskilda är skitigt till tusen.

När borta har varit hemma

Välkomna vänner! Vi börjar från början tycker jag. Början är söndagen den 12 september 2010 kl. 04.00.  Jag vaknar i  min säng i Hittarp på Jonas axel. Packningen står överviktig i rummet, magen är full med fjärilar och gårkvällens festliga pannacotta. Mamma och pappa har ordnat en storslagen frukost. Alldeles för tidigt är det dags att krama sovande (men lättväckta) systrar och sätta mig i bilen som kör mot knutpunkten. Idag är inte knutpunkten en plats för att ta tåget till Lund utan en plats för att ta färjan. Färjan, tåget, flyget. Till Moskva. 

Moskva. Mitt hem 2000-2003 och en välbesökt plats för nostalgidrömmar. En tid som är starkt sammankopplad med familjen och Svenska Skolan I Moskva. Två ord för gemenskap. Men med tiden byter platser namn. Nu betyder resriktningen att jag lämnar Gemenskapen (min familj, mina vänner, min Jonas.) Jag är på väg mot ett nytt Moskva. Ett Moskva utan ströbrödskrig i klassrummet, lördagssim, söndagspromenader i lövgula skogar, låtskrivande och lägerskola.

Jag blev därför ytterst förvånad när jag landat. Så bekant denna nya stad kändes! I Moskva är luften aldrig tom. Det luktar alltid något. Och jag kände igen dofterna. Jag kände igen gatorna och husen. Jag kände igen killarnas fullugg och tjejernas klackar. Och den här gången kunde jag (äntligen!) förstå skyltarna. En bra hemmabörjan på en bortahöst.