Kravallerna

Samtidigt som att vi hade i läxa att läsa artiklar om Rysslands migrationspolitik och främlingsfientlighet, inträffade de rasistiska upploppen på manege-platsen. Den gigantiska demonstrationen i lördags till minne av en fotbollssupporter som mördats efter ett bråk med kaukasier (och där det sägs att de misstänkta släpptes p.g.a. mutor), blev istället ett enda stort blodigt slagfält med slagord som ”Ryssland åt ryssarna”. 

Den etniska missämjan går inte att ta miste på i staden. Illegala invandrare används som nästintill gratis arbetskraft. Det är de som sopar stadens gator och gräver diken. Samtidigt pekas de ut som kriminella och farliga. Min vän berättade att när hon var på restaurang tillsammans med några andra utbytesstudenter för ett tag sedan började hon prata med servitrisen. Servitrisen frågade var de kom ifrån och de svarade glatt och högt vilket land de var ifrån, och ställde samma fråga tillbaka. Då såg servitrisen sig omkring, böjde sig fram och viskade försiktigt: ”Tadjikistan…”. Det skrämmer mig och gör mig förbannad att människor ska behöva skämmas eller vara rädda för att berätta sitt ursprung, det skrämmer mig att hat är en stark, förgörande kraft och att den kraften gror i min stad, gror på frön av främlingsfientlighet, sådda för länge sedan. Men allra mest skrämmer det mig att jag i min läxa att beskriva min syn på migrationspolitiken just nu inte kan komma på ett bra svar, en snabb lösning, en bra, verklighetsförankrad idé att ansluta mig till. Istället läser jag om eskalerat våld.

I onsdags när jag var på väg hem från en lektion var jag tvungen att passera Kievskaja-stationen. Alla visste att där skulle det bli oroligheter på kvällen, eftersom samlingsplatsen snabbt hade spritts via twitter. Jag reste på dagen och åkte bara snabbt förbi stationen med tunnelbanan, men såg ändå att ryktena verkade vara sanna. På perrongen var det fullt av kravallpoliser i hjälmar. Dagen efter läser jag tidningsartiklar om att hela 1000 personer gripits den natten. Ofattbart.