Sista strålande tiden

Från frostvacker vinter till snökaos. Flytten tillbaka innehöll lika mycket smärta och saknad som jag misstänkte att den skulle, men samtidigt lika mycket efterlängtad återförening. Äntligen är Jonas och familjen i kramavstånd. De mötte mig med blommor, girlanger och färdiglagad favoritmat. Vilken lycka! Snabbt blev det dags för julbord, släktträffar och pyssel.

Trots att jag har flyttat ofta, gör det fortfarande lika ont att flytta ifrån. En bit av en själv får aldrig riktigt plats i flytten. Nu lämnar jag dessa vilda vinternätter med dessa vänliga vänner. Föreläsningar, ryska tidningar och uppsatser. Pulsen och äventyret. Vattenkokaren i hallen på matlådorna och tepåsarna i skåpet. Mina blomstermönstrade lakan mot sliten sovjetinredning, mitt rum med dess ingrodda smuts på golvet och den mjuka, borstvänliga röda mattan, värmeljusen på det oslipade bordet och elementets hetta som möter kylan, isblåsten från det stängda fönstrets hörn som får gardinerna att dansa och maten att frysa (bra när kylskåp saknats sedan september), skrovligheten från de mintgröna tapeterna mot fingerblomman, kramarna och skratten, kramarna och gråten, allt skrovligt och fult och vackert och galet och mitt.

Sista månaden har varit en extra levande tid och jag kan inte berätta om den på annat sätt än med välförtjänt nostalgiglitter. (Livet är rätt ofta lagom grått av vardag, vilket bara är ännu en anledning att lyfta fram de strålande stunderna). Sista lördagskvällen bjöds det på middag hos Aleksej och bordet var uppdukat med goda ryska rätter. Var taggad till tusen, så exalterad och ivrig, för att (eller kanske: så att) jag redan innan jag åkte till middagen visste att det skulle bli en kanonhelg. Det blev det. Mycket bra avslutning med många av mina Moskvavänner; härliga Anna, Katarina, Malin, Aleksej, mina medresenärer och en hel del annat trevligt folk. Vi äter gott, skrattar högt, tramsar galet, skålar för varandra och håller tacktal medan vi går baklänges till Tema och Ogi, där vi dansar och strålar till gryningen. Nästa dag blir det kaffe och teater, Tjechovs tre systrar på Malij, sedan sushimiddag på en av Tverskajas tvärgator. På måndag panikpackning (jag hoppas att jag lyckades packa ner lite moskvaglitter, lite ljus i ögonen, till vardagslivet i Sverige). Måndagkväll: fika med Malin på stan och riktigt trevlig middag med champagne tillsammans med Daniel och Anna. Lisa kom också förbi. På kvällen lite prat med grannen Zjura och Sofie. Kanske är det för att jag spanar, men den sista dagen ser jag tecken överallt. Som i Sophies värld, där författaren lägger in signaler till de påhittade karaktärerna. Sista gången jag ser ut från mitt rums fönster landar en stor duva på fönsterblecket och tittar rakt på mig (lite kliché, teckenskickaren!). Och när vår taxi kör från vår byggnad står en utklädd stjärna och vinkar hejdå.

God rysk middag (synd att ölen var dansk)

 

                    Glider hem på isen under snön

Sista gången "att gå hem" betyder att gå hit.

Traditionella stoppet vid pirogståndet.

Vilken fest! Hejdåkramar byts på tisdagskvällen ut mot efterlängtade kramar av typen ”välkommen hem.”