torsdag 9 december 2010

Att hålla sig vaken efter halv elva

En sak Moskva har lärt mig - det är att hålla mig vaken efter halv elva. Faktiskt rejält mycket längre…
Det kan bero på många saker. 



1. En liten del skulle kunna bero på allt fikande med nya bekantskaper. Moskva är liksom andra storstäder, en stad full av kafér och nya människor att lära känna. Jag har nog aldrig fått i mig så mycket cheesecake, bärdeserter, krämiga smoothies och latte som här. Och inte nog med att jag är hyperkänslig mot koffein och nästan fortfarande är speedad efter gårdagens två cappuccino, så knackar vår trevlige granne ofta på halv ett på natten för lite persikote och pepparkakor. Men om man fikar på ryska – då är det ju som att plugga, eller hur?


Sushi- och vareniki-fika (ursprungligen ukrainsk rätt, som ryska pelmeni (typ tortellini) men med grönskar.
Gluwien, mitt  tidigare substitut för glögg här innan servitrisen råkade spilla en rykande kopp över hela mig. 


2. Den senaste två senaste veckorna har jag varit på bio åtta gånger. Jo, minsann! ÅTTA. Det började med den fantastiska barndomsvännen Harry Potter på den gigantiska bion oktjabr. Eller Garry Potter, som han presenterar sig som på dubbad ryska. Efter lite sushi och Hello Kitty-dricka någon dag senare, skyndade jag och Anna mig över halva stan för att möta Mr Potter igen, denna gången på originalspråk. Detta följdes av en lördagskväll, som förutom middag med moskvafolk också tillbringades i biomörkret på Illuzion tillsammans med Ingmar Bergmans karaktärer i Smultronstället. De pratar by the way klockren ryska. Vår granne som är doktorand och jobbar på journalistiska fakulteten, har också lyckats fixa gratisbiljetter till olika filmfestivaler på biografen 35 mm. Tack vare detta, har jag fått njuta av franska kortfilmer och tyska långfilmer. Filmfestival innebär inte bara en mängd ny film, det betyder också gratis dricka, tävlingar, regissörer och skådespelare på plats. Det är en märklig känsla att se Vincent och hans vänner i "Vincet will Meer" på bioduken, och några sekunder senare se dem ställa sig framför duken istället. Det var också en upplevelse att efter visningen av ”Die fetten jahre sind vorbei” se den nitiske, glade tolken till filmens regissör Hans Weingartner som fanns på plats. Och om man ser dubbad film eller film textad på ryska, då är det ju som att plugga, eller hur?


Hans Weingartner

3. Jag har tidigare hyllat metron. Ett problem med metron är dock att den stänger vid ett-tiden och sedan inte öppnar förrän runt sexsnåret. Detta gör att man på helgen ofta inte kommer hem förrän vid sju/åtta på morgonen om man vill ta metron hem istället för “en bil” (=svarttaxi) eller taxi. Det är i och för sig inget stort problem längre. Moskva sover aldrig. Det finns många uteställen, så om man söker omväxling är det lätta att fixa. På propaganda kan vi äta en stund, på krisis zjanra spelar ett 50-tals band, på soljanka kan vi fortsätta att dansa till indieelektro och sen kan vi spatta loss på slitna ogi. Frukost på tom temabar. Men om man dansar och pratar med ryssar till rysk musik, då är det ju nästan som att plugga, eller hur?





4. Men den kanske största anledningen till att jag går och lägger mig senare än vanligt, beror på att alla roligheter har resulterat i att jag andra dagar måste sitta uppe sent och skriva klart de där sista övningarna, skriva färdigt de där sista meningarna på min uppsats och läsa om den där ryska artikeln jag har i läxa en sista extra gång, de allra sista minuterna innan läggdags… Plugga gör jag alltså som ni förstår mest hela tiden.


1 kommentar:

  1. Hej Anna!
    Det låter och verkar som om att du har det jättebra i Ryssland. Det gläder mig att se! Nu sitter jag här hemma i Sverige och tänker på dig, längtar efter dig, saknar dig som alla andra här hemma förmodligen också gör.
    Hoppas du får njuta mycket nu av dom sista dagarna då du är "bosatt" i Ryssland. Men vem vet vart Anna tar vägen sen? Haha, hoppas du håller dig nära Sverige i alla fall.
    Ha det så bra så ses vi snart! Pussar & kramar från Emma.

    SvaraRadera