Ibland händer det att jag ser på livet här som om det redan vore ett kärt minne. Det nostalgiglittrar redan en aning. Minnen är som ni kanske vet, nämligen inte alltid en vag avbild av det som har varit. Tvärtom! Minnet gör allting klarare, skapare, starkare. Lyckan av titta upp mot en frostvit snöhimmel klockan sju en morgon med danströtta ben, kommer bara att förstärkas. Snart glömmer jag att jag frös om händerna och att vaderna värkte. Men sedan är det ju det här med att minnas i nutid. På platser och ställen där man vet att man bara kommer att vistas en viss tid, där man vet att det snart tar slut – där blir det goda ännu godare och det vanliga ovanligt. Att jämt gå till mataffären blir inte lika jobbigt. Det är nästan fortfarande spännande att plasta in sina väskor med den där maskinen innan man går in i affären, att köpa sojakött för fem spänn och sedan ta emot kvittot i kassan som kassörskorna oftast river eller stämplar. (Antagligen kvarleva från gamla system där man mottog ett kvitto innan betalning skett, för att visa upp för nästa person. Rivet = betalt.) Och sedan komplettera matköpet på marknaden vid metron, med torkad frukt som eftermiddagens pluggfika. Köpa en varm pirozjok (eller pirog som vi svenskar kallar dem) på vägen hem med svamp och potatis.
Uppfattningen av tid påverkar onekligen livskänslan, och med mindre än en vecka kvar i den här vardagen, är känslan av att leva extra stark.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar