Moskvas Metro. Får man ta med sig den hem?

Efter att ha insett igårkväll, på väg hem efter ännu en gemytlig pubkväll, att mina 60 resor på mitt November-metro-kort är uppanvända, så känner jag verkligen att det är dags att skriva om Moskvas fantastiska tunnelbana: Metron (Московский метрополитен).

Metron är ett imponerande underjordiskt system bestående av 180 stationer, 12 linjer och hela 9829 tåg! Med detta transportsystem tillkommer en mängd undergånger med små intryckta kiosker där det säljs allt från peruker, cigaretter, ikoner, underkläder och mobilabonnemang.

Det finns många andedningar till att jag verkligen uppskattar metron. För det första så kommer man alltid i tid till stationen. För mig som har en benägenhet att jämt springa till buss och tåg, är det fantastiskt skönt att veta att här kommer ett tåg inrullande varannan minut. Fastän det knappt  är någon skillnad på min faktiska dagliga restid i Sverige och här, är det stor skillnad på den personliga upplevelsen av tid och rum. I Sverige är det ett stort avstånd mellan lägenheten i Helsingborg och Lunds univerisitet. Där reser jag mellan två städer och måste passa snabbtåget som går en gang i timmen. Här åker jag inom samma jättestad och det är bara att gå till stationen och hoppa på. Noll planering. Galet smidigt.

Den andra anledningen att älska Moskvas tunnelbana är dess fantastiska arkitektur.

Jag reser varje dag på Moskvas tunnelbanas första linje (Sokolnitjeskajalinjen, den "röda") som blev färdigbyggd redan 1935. Dagligen passerar jag stationer som exempelvis Kropotinskaja med dess vita marmorpelare, ritad av arkitekten Dusjkin och vinnare av två Grand Prix utmärkelser vid utställningar i Bryssel och Paris. En av mina favoritstationer är också ritad av Aleksej Dusjkin: Majakovskaja. Det är en av de mest kända stationerna och byggdes i en futuristisk stil inspirerad av poeten Majakovskij. När jag under en ryskalektion svarade att jag tyckte mycket om Majakovskaja, svarade min lärare: “Jaha, precis som kamrat Stalin.” Hoppsan. Men visst är det en politiskt betydelsefulla station också även om det inte känns så roligt att ha något gemensamt med Stalin. Då är det roligare att ha något gemensamt med “depechister”. I en rysk, intressant och rolig tidningsartikel om mötesplater på metrostationen är Majakovskaja också nämligen ett populärt tillhåll för så kallade depechister d.v.s. kids i vita byxor och svarta läderjackor som lyssnar på Depehe Modes “Enjoy the Silence” medan de dricker varsin flaska öl. I samma artikel får man bl.a. också reda på att tolkienister och lajvare hanger vid Oktjaberskaja, gothare samlas på Tjistije Prudi och dövstumma på Novokusnetskoj. (artikeln: http://www.mk.ru/social/article/2010/06/21/511215-metrovstrechi-izmenit-nelzya.html)

Moskvas metro anses vara ett av världens mest effektiva och trafikerade tunnelbanesystem. Jag älskar att alla linjer sammankopplas med den bruna ringlinjen. Ofta kräver det få byten att ta sig runt i staden. Enligt myten ska Stalin ha ställt sin kaffekopp på Moskvas metrokarta, sett på det bruna avtrycket som skapats och sagt "Ja, men så bygger vi!".  Under rusningstid är metron tyvärr fullpackad. Det har hela tiden tillkommit fler stationer i Moskvas utkanter, vilket gör fler människor leds in i centrum så att tunnelbanan idag är något underdimensionerad. Det är nästan en overklig känsla att se tusentals människor likt myror vandra i de underjordiska gångarna och trycka ihop sig på tågen. På moskvas metros hemsida, kan man läsa att varje dag använder 9 miljoner människor metron. 9 miljoner! Tänk hela Sveriges befolkning under jorden samma dag. Samtidigt är trafiken ovanför jorden betydligt tyngre under rusningstiden, vilket gör metron till det mest pålitliga alternativet även under dessa tider på dygnet.

Jag kan inte prata om metron utan att nämna rulltrappor. Här finns det både tydlig rulltrapps- vett och ettiket och en rulltrappsoperatör vid varje rulltrappa ner till plattformarna. Men det som framförallt utmärker rulltrapporna är att de är fruktansvärt långa. Många stationer byggdes långt ner under marken, för att det skulle kunna användas som skyddsrum under krigstid (= långa rulltappor.)

Nåja, om man skulle gå och köpa ett nytt månadskort? Eller så kan man göra som de unga män som dagligen plankar. De hoppar over spärrarna och då spelas en liten glad trudelutt och så blåser vakten i visselpipan. Så var det med det. Nä, månadskort får det minsann bli. Som student köper du ett månadskort för runt 80 kronor. Hoppas att Skånetrafiken läser detta. Jag har tyvärr inte orkat eller hunnit komma igen all den byråkrati som krävs för att fixa alla studentintyg, men ändå! 250 spänn funkar också.

Frida och jag på Majakovskaja.

Underjordiska kioskerna.  Fotot tog jag på en tidigare Moskvaresa, därav sommarkläderna.

Den första snön och Rysskylan

Den första snön är vackrast. Så är det bara. Den är som om att hjärnan har glömt hur snö ser ut. Kristallklara, frusna små stjärnor. Iår började det snöa redan på hösten, den 12 oktober. Då var det guldrött på träden och jag kunde fortfarande ha mina vita Converse och fingervantar. Länge var det minsann mycket kallare i Sverige än här. Den fruktade rysskylan verkade vara en skrämselmyt. Men idag är vintern här på riktigt. Den kalla vintern. Den ryska vintern. Vintern som gör att det fryser till i näsan och gör ögonfransarna stela som små tandpetare. Vintern som gör att morgonens dusch kräver noga planering om man inte vill knäcka av sina lockar på vägen till universitet. Idag har jag minsann äntligen köpt mig en varm mössa om går långt ner över kinderna och öronen. Det är ett steg i försöket att linda in varenda kvadratcentimeter hud i något ylligt. För några veckor sedan hittade jag också (efter jonas ängelhjälp i sju, fruktansvärt långa skoletartimmar -har alltid hatat skoaffärer) ett par varma, fina stövlar (-utan klack, vilket var den stora utmaningen här). Mina tjusiga, stickade tumvantar verkar dock vara mer tjusiga än varma, trots de extra fleecevantarna innuti. Åh, vad roligt det är att spä på bilden av Ryssland som isriket på jorden. Men visst är här kallt, trots att jag knappast är i Sibirien. Termometerna visar -15,  vilket motsvarar ungefär  -5 i råa Helsingborg, där det ständigt är fuktigt och blåsigt. Tur att jag är från Skåne! Då har man minsann fått lära sig hur rå kyla känns.

Jonas

Flygplatsen. Jag börjar bli van nu. Jag vet hur man ska gå, till vilken terminal, till vilken våning, var toaletterna och hissen finns. Efter långa hejdå-Mia-kramar står jag i vänthallen för att möta nästa besökare. Full av förväntan, nästan till tårar. Fånigt. Men att det fortfarande känns såhär efter fyra år, då är man minsann kär och det är en trygghet att veta. På tal om trygghet – där kommer han. Jonas i Moskva. Tio dagar var alldeles för lite. Jag vill ha mer! Mer fotoutställningar och konst med dig i handen, mer födelsedagsfester i min nya klännig, mer spindeldonuts, berätta mer för dig om fler författare och höra dig prata mer om uppfinningar och konstruktioner och för i helvete – nästan till och med äta mer sockervadd och se på fler intressanta och roliga djur trots att jag egentligen inte alls vill stödja den där fruktansvärda djurparken. Jag behöver dig inte, jag klarar mig själv. Men jag vill ha dig! Jag vill ha din bröstkorg att luta mitt huvud emot. Din arm att sova på. Dina lätta, självklara ord när mina tankar slår knut på sig själv av överanalyser. Det blev så outhärdligt kallt när du åkte igen.

Magnificent Mia och nya storstadsäventyr

En novembervecka var Mia här. Älskade, fina, härliga, galna syster – du strålar. Åh, vad jag behövde träffa dig när vardagen hade börjat bli för kall, tom och grå. Hos dig hämtar jag kraft och stöd och skrattar tills jag inte får luft längre. Lycka är att ha så förbaskat fina systrar som jag. När man jämt har har flyttat runt, är det fruktansvärt skönt att veta att systrarna finns. De vet. De förstår. De minns. Och nu upplevde iallafall två av oss Moskva igen tillsammans. Eftersom jag har problem nog med att fixa tillstånden för att jag själv ska komma in i mitt studentrum förbi vakterna, så bodde vi tillsammans i Lisas gamla lägenhet, stort och centralt. Härliga Frida från SSIM-tiden besökte också Lisa samtidigt som Mia. Helt perfekt! Helt plötsligt var vi fyra som tillsammans kunde prata minnen från vår drömlikt overkliga mellan- och högstadietid. Mia, Frida och jag besökte tillsammans gamla SSIM, ambassaden, seytun, dammen… Vi vandrade runt bland gränder och torg, åt på resturanger och sushiställen, drack smoothie på ljodi kak ljodi, dansade loss flera nätter i rad och spelade luftbasket på dansgolvet till gryningen för att sedan gå upp tidigt på morgonen för att jag skulle gå på föreläsningar och plugga, sen gå på marknader, se på katedraler, vaxdockan Lenin och konstutställningar. Balett på Bolsjoj-teatern, Tjajkovskijs Törnrosa. Åkte iväg med finnarna efter tisdagsölen till ett “fancy hotelbar northeast of Moscow” = en klass finnar i hotellrum som brottades och drack sprit och tjuvrökte på “endast personal”-områden. Som Frida jämt sa och som blev veckans slogan “…det är lite Harry Potter över det här.” (= mystiska gångar, om ni inte ser den slående Harry Potter-likheten i scenariot). En vecka att återuppelva gamla minnen, och definitivt skapa en mängd nya. Tack. Tack också Mia för att jag får sno lite av dina bilder utan att fråga och lägga upp dem på min blogg. Här kommer ett litet smakprov:

Sergijev Posad

Söndagen den 10/10 var en sådan där höstdag med kallfrisk luft långt ner i lungorna och guldgula färger (dessa guldtoner!), dansande framför ögonen. Den här dagen tillbringades tillsammans med andra internationella studenter fem mil utanför Moskva i det lilla samhället Sergijev Posad (Сергиев Посад). Staden är en del av "Den gyllene ringen" - en rad vackra, gamla ryska städer med fästningar som omger Moskva. Ringen kallas "gyllene"  eftersom städerna är av historiskt intresse och har ett rikt kulturarv. Oj, vad man pluggat in information om dessa städer under B-kursen i Lund. Just därför var det faktiskt extra kul (och inte extra tråkigt) att åka dit.



Vi åkte dit med tåg - 30 spänn för fem mil - tur och retur....!!

Sergijev Posad är känd för sina fantastiskt vackra kloster bl.a. Treenighetsklostret från 1300-talet. Staden har historiskt sett varit, och är fortfarande, ett viktigt religöst centrum för den rysk-orthodoxa kyrkan. Det var riktigt skönta att lämna storstaden för frisk luft, guldkupoler mot blå himmel och bli nördig glad över att se ikoner målade av Rublev i verkligheten och inte bredvid gloslistan i läroboken. 

                 

 

Den kalla verkligheten och den vackra drömmen. Jorden och himmelriket. 

Malin, tyska Katarina, Daniel och jag på väg till pirogstånd för efterrätt efter att ha ätit lunch!

Virvlande intryck från tågfönstret tillbaka

Två fönster

And I'm back in the game!


Ojoj! Nedan ser ni de äldsta bilderna sedan ”oktoberguldfotografierna” – och de senaste… Utsikten från mitt studentrum talar sitt tydliga språk. Det är galet länge sedan jag la ut bilder och skrev… Men nu är det långa, uppiggande, härliga finbesöket från Sverige slut, utenätter och intensiva pluggkvällar är avklarade (för den här veckan)! Jag är back on track! Innan vi återvänder till snöiga, frostiga Moskva så blir det ett och annat smakprov från månaden som gått…

På min vägg har jag två fönster. Ett mot Ryssland, ett mot Sverige.