Jonas

Flygplatsen. Jag börjar bli van nu. Jag vet hur man ska gå, till vilken terminal, till vilken våning, var toaletterna och hissen finns. Efter långa hejdå-Mia-kramar står jag i vänthallen för att möta nästa besökare. Full av förväntan, nästan till tårar. Fånigt. Men att det fortfarande känns såhär efter fyra år, då är man minsann kär och det är en trygghet att veta. På tal om trygghet – där kommer han. Jonas i Moskva. Tio dagar var alldeles för lite. Jag vill ha mer! Mer fotoutställningar och konst med dig i handen, mer födelsedagsfester i min nya klännig, mer spindeldonuts, berätta mer för dig om fler författare och höra dig prata mer om uppfinningar och konstruktioner och för i helvete – nästan till och med äta mer sockervadd och se på fler intressanta och roliga djur trots att jag egentligen inte alls vill stödja den där fruktansvärda djurparken. Jag behöver dig inte, jag klarar mig själv. Men jag vill ha dig! Jag vill ha din bröstkorg att luta mitt huvud emot. Din arm att sova på. Dina lätta, självklara ord när mina tankar slår knut på sig själv av överanalyser. Det blev så outhärdligt kallt när du åkte igen.