Den första snön och Rysskylan

Den första snön är vackrast. Så är det bara. Den är som om att hjärnan har glömt hur snö ser ut. Kristallklara, frusna små stjärnor. Iår började det snöa redan på hösten, den 12 oktober. Då var det guldrött på träden och jag kunde fortfarande ha mina vita Converse och fingervantar. Länge var det minsann mycket kallare i Sverige än här. Den fruktade rysskylan verkade vara en skrämselmyt. Men idag är vintern här på riktigt. Den kalla vintern. Den ryska vintern. Vintern som gör att det fryser till i näsan och gör ögonfransarna stela som små tandpetare. Vintern som gör att morgonens dusch kräver noga planering om man inte vill knäcka av sina lockar på vägen till universitet. Idag har jag minsann äntligen köpt mig en varm mössa om går långt ner över kinderna och öronen. Det är ett steg i försöket att linda in varenda kvadratcentimeter hud i något ylligt. För några veckor sedan hittade jag också (efter jonas ängelhjälp i sju, fruktansvärt långa skoletartimmar -har alltid hatat skoaffärer) ett par varma, fina stövlar (-utan klack, vilket var den stora utmaningen här). Mina tjusiga, stickade tumvantar verkar dock vara mer tjusiga än varma, trots de extra fleecevantarna innuti. Åh, vad roligt det är att spä på bilden av Ryssland som isriket på jorden. Men visst är här kallt, trots att jag knappast är i Sibirien. Termometerna visar -15,  vilket motsvarar ungefär  -5 i råa Helsingborg, där det ständigt är fuktigt och blåsigt. Tur att jag är från Skåne! Då har man minsann fått lära sig hur rå kyla känns.