Rum 5

Onsdag: Står i kö till rum fem. Igen. Jag hatar mycket få saker, men jag tror minsann att jag hatar rum-fem-processen. När någon säger gå till rum fem så vet du att kommer att få köa länge tillsammans med ett tiotal andra studenter i en sliten, gul, varm korridor. Du vet att du egentligen bara ska ha направление (riktlinje om vilken rum då ska köa till sedan) och du vet att du kommer få en utskällning när du kommer fram. 


Efter några omgångar till rummet (Varför skickar ni dit oss igen och igen!?!?!) tror att jag har lyckats förstå att rum fem ordnar studentboende och att boendeordningen är följande: Först behöver du ett eller två olika papper från fakulteten i stan, som intygar vilket rum du ska bo i och visar att du är student. Sen ska dessa papper stämplas hos stämpeldamen i stämpelrummet på fakultetens ovanvåning. Sedan ska du ta metron till MGU:s huvudbyggnad. På fakulteten säger de att du ska till rum elva. Efter köandet säger de att du ska till rum fem. Men det ska du inte alls. För pappret du har fått börjar med «Käre Andrej» och det finns absolut ingen Andrej i rum fem. Nej, där sitter en större högjudd blond kvinna i medelåldern och en yngre brunett, båda lika korta i tonen och lika huvudvärkströtta på dumma studenter. När jag står i kö till rum fem för säkert fjärde gången, väljer jag därför att ställa mig i kön till rum nio där det står Andrej på dörren. (Okej, stopp. Vi måste reda ut begrepp. När jag säger «kö» så menar jag inte kö som i sju minuters väntetid på apoteket i en läderstol med en kölapp vilandes i handen, köa kräver egen koll och är en heltidssysselsättning, eller ja, i alla fall några timmar, på hårt golv eller stol om du har tur.) Det ena pappret lämnas för underskrift i rum nio och kan hämtas morgonen därpå meddelar sekreteraren. Hämtar papprena och köar till rum fem igen. Det är fullt med studenter. Idag är kön helt utan ordning, tydligen fanns en lista innan som slutat fungera och det kommer ständigt studenter som vill gå före i kön och återta sin plats enligt listan. Imorgon är sista dagen som vår пропуск «propusk» för denna månaden gäller, och får vi ingen ny så har vi inget tillstånd att visa vakterna vid studentboendet. Hur kommer vi då in till våra rum med sovplats och snabbnudlar? Alla vill betala hyran och rum fem stänger om en timme, och imorgon är det ingen mottagning. Den blonda kvinnan i rum fem kommer ut och säger att vi ska gå hem (Var ska vi bo? På gatan?! På stationen?! skriker studenter i kön halvt på skämt, halvt på allvar och de asiatiska utbytesstudenterna längs fram naglar fast sig på dörren). Jag tillhör de sista sex som får komma in till rummet. (Endast en i taget!!! skriker kvinnan och det står alltid skrivet «strikt endast en i taget» med tre utropstecken på varje dörr) Jag får visa de nödvändiga dokument som jag samlat på mig och kvinnan ser nöjd ut när hon upptäcker att jag denna gången har de rätta underskrifterna. Hon säger nu ska du gå till rum 16, sen rum 15 och sedan hit igen. Jag får ett nytt papper med stämplar med mig. Lång kö till rum 16. Så lång att vi inte hinner in. Kom tillbaka imorgon. 


Torsdag: tar ledigt från skolan för att stå i kö i två långa timmar till rum 16 . Där får jag en underskrift så att jag kan gå till rum 15 och betala min hyra. Måste hämta ut hyran i kontanter (kan bara ta ut 6000 rubel i taget så det blir flera uttag och smygräkning i ett hörn bakom automaten) Betalar. Tar med lappen jag fått från kassan i rum 15 och går tillbaka till rum fem. Och… åh, jag vill inte fortsätta och jag vet att ni inte vill läsa mer om mitt dagliga köande. (Detta gäller ju bara boendet, och att vi har ett flertal ärenden på gång samtidigt. Och jag skulle kunna prata om det hur länge som helst. Idag fick jag t.ex. lämna över sju olika papper som jag kämpat hårt för att få, och med dem mitt pass. Får tillbaka passet om en månad. Tack tack.) Låt mig bara säga att jag endast lyckades få tag på ett tillfäligt propusk (boendetillstånd), och rumfemdamerna bad mig komma dit igen på torsdag och vägrar ge mig ett riktig propusk för att jag inte har min nya registrering och min приказ ”prikaz” än. Denna prikaz som jag inte har en aning om vad det är, denna prikaz som alla talar om men ingen har sett! Du hägrar i horisonten… När jag får dig i min famn, älskade ouppnåeliga prikaz blir det champangeregn och rosenblad genom hela korridoren fram till rum fem och så lever vi lyckliga i alla våra dagar.


Byråkrati. Det ska egentligen vara något som garanterar rättvis likabehandling. Pappa säger att i Sverige har vi inte mindre byråkrati, skillnaden är att den fungerar bättre. Byråkratin här däremot, den märks. Den är tjock, trög och klumpig och äter livsglädje och bajsar stämplar. Det är en miljö som upphöjer systemets egenvärde framför människan, både de människor som är fastlåsta, lågavlönade vid vissa mer eller mindre meningslösa rutiner och de som sitter timmar i korridoren för att sedan bli skickade till ett annat rum.


Jag vill gärna avsluta med en positiv knorr, jag är ju trots allt en glad liten student. Men tyvärr är jag lite för trött för det. Jag orkar bara läsa pappas visdomsord på mailen. Och så ser jag min eleganta och trevliga föreläsare framför mig och hur hon medlidsamt säger ” Var inte rädd för vår byråkrati! Det ordnar sig.”.